Slingram-data från flygmätningar har samlats in av LKAB och SGU mellan åren 1980 och 1991. Metoden bygger på att en spole sänder ut ett konstant elektromagnetiskt fält med bestämd frekvens, samtidigt som en mottagarspole, belägen på ett fast avstånd från sändarspolen, registrerar det resulterande elektromagnetiska fältet. Primärfältet från sändaren reduceras bort, vilket ger det fält som inducerats av elektriskt ledande strukturer i marken. Levererade data avser information om det inducerade fältet, från vilket markens elektriska ledningsförmåga kan beräknas.

Mätsystemet kan bestå av ett eller flera spolpar. Två olika mätsystem har använts; Slingram 80 och Slingram 84. Slingram 80 använde en frekvens (3720 Hz), medan Slingram 84 använde två frekvenser (910 Hz och 7040 Hz). Lägre frekvenser speglar förhållandena på större djup. LKAB använde endast Slingram 80 och SGU använde båda systemen vid olika tidpunkter.

Flyghöjd över marken är 30 m och mätlinjeseparationen är 100 m till 800 m. Mätpunktsavståndet varierar mellan 20 m och 40 m.

Datakvalitet:

Mätvärdena i en mätpunkt representerar medelvärdet över en större yta på marken ner till några decimeters djup. För uran och torium har radiometrisk jämvikt förutsatts i sönderfallskedjan.

En sammanvägd relativ kvalitetsbedömning har även gjorts, vilken redovisas som ett kvalitetsvärde (QUALITY) från 1 och uppåt, där 1 är lägsta kvalitet. Kvalitetsbedömningen utgår huvudsakligen från vilket mätsystem som använts. Generellt sett är modernare mätningar av högre kvalitet än äldre och kan därmed bli allt bättre.