Data från flygmätningar har samlats in sedan 1968. Flyghöjd över marken, mätlinjeseparation och navigeringssystem har modifierats med tiden. Likaså har sensorer uppdaterats med förbättrad känslighet och upplösning.

NaI-detektorer med kristallvolymer från 6 till 16 liter har använts i samtliga mätningar. Kalibrering av SGUs system görs på plattor med kända koncentrationer av K, U och Th på Dala Airport, samt med flygningar på olika höjder över hav för korrektion av bakgrund och kosmisk strålning.

Mätpunktsavståndet är 16 till cirka 60 meter, beroende på vilket mätsystem som använts. Mätlinjeavståndet är normalt 200 meter över land och 400 till 1000 meter över hav och i fjällområden. Till och med år 1994 var den nominella flyghöjden 30 meter, från och med 1995 är den 60 meter.

Mätdata har interpolerats till en ytbild med 200 x 200 m cellstorlek. I områden med 200 m linjeseparation har data interpolerats med metoden inverse distance. I områden med linjeseparation större än 200 m har ett tre mätpunkters lågpassfilter längs mätlinjen applicerats innan interpolation med minimum curvature. Samtliga mätdata i databasen med detaljerade data har använts i interpolationen, vilket gör att kvaliteten i interpolerade data kan vara lägre i områden där både äldre och nyare mätningar finns.

Värdena i en punkt representerar ett beräknat medelvärde över ett flertal mätpunkter som representerar förhållandena över en större yta på marken. För uran och torium har radiometrisk jämvikt förutsatts i sönderfallskedjan.

Dessa data bör endast användas för regionala studier av gammastrålningens fördelning.