Genom att mäta hur marken reagerar på elektromagnetiska vågor går det att få information om markens förmåga att leda elektrisk ström. God elektrisk ledningsförmåga är exempelvis förknippat med vissa typer av bergarter, vattenförande sprickzoner i berggrunden eller vattenrika jordarter. Geofysiska flygmätningar, slingram (detaljerad) innehåller punktinformation om det inducerade (sekundära) elektromagnetiska fältets real- och imaginärdel från flygburna mätningar med slingram-system i syfte att skapa en bild av markens ledningsförmåga.

Gammastrålning är en del av människans naturliga miljö. Delar av strålningen kommer från marken under oss, det vill säga från berggrunden och jordarterna. Geofysiska flygmätningar, gammastrålning (detaljerad) innehåller information om halter av de naturligt förekommande radioaktiva isotoperna K-40 (kalium), U-238 (uran) och Th-232 (torium), i markens översta delar. Halterna är beräknade ur mätningar gjorda från flygplan på låg höjd. Mätvärdena i en mätpunkt representerar medelvärdet över en större yta på marken ner till några decimeters djup. För uran och torium har radiometrisk jämvikt förutsatts i sönderfallskedjan.

Vid flygmätningar av jordens magnetfält registreras mycket små variationer i magnetfältets styrka. Detta ger bland annat information om djup- och ytfördelningen av olika bergarter och bergartsled, samt deras stryknings- och stupningsriktningar. Förkastningar och deras relativa rörelser kan i vissa fall också identifieras i de magnetiska mönstren. Geofysiska flygmätningar, magnetfält (detaljerad) innehåller uppmätta variationer i det magnetiska totalfältet före och efter subtraktion av det geomagnetiska referensfältet (DGRF 1965.0). Mätningarna är gjorda från flygplan på låg höjd från 1960 och framåt. Filen innehåller värdet för enskild mätpunkt. Mätpunktsavståndet varierar beroende på var och när data samlats in.