Arbetsplatsområden utanför tätorter är koncentrationer av arbetsställen med minst 50 sysselsatta och högst 300 meter mellan byggnaderna. SCB avgränsar polygoner för dessa och beräknar sedan statistik per område utifrån registerdata. Arbetsplatsområden är en äldre inledning som efter referensår 2010 har utgått och ersatts av statistikprodukten verksamhetsområden.

Visningstjänsten visar den skenbara resistiviteten i ett förenklat raster med 200 gånger 200 meters upplösning. Den underliggande informationen kan beställas i datamängden Geofysiska flygmätningar, elektromagnetiska fält, VLF (detaljerad), då med en högre upplösning. Den skenbara resistiviteten representerar inte absoluta värden av markens resistivitet utan visar enbart relativa förändringar från ett förmodat normalvärde. Normalvärdet är satt till 5000 Ωm. Kartan över den skenbara resistiviteten avspeglar både berggrundens och jordlagrens sammansättning. Djupkänningen är beroende av markens ledningsförmåga. Inom hällområden och områden med tunt jordtäcke visar kartan huvudsakligen berggrundens resistivitet. I områden med stora lermäktigheter begränsas djupkänningen på grund av den låga resistiviteten, och kartan visar därför främst jordlagrens resistivitet. Kartan är framtagen från data insamlade med flygmätningar där den så kallade VLF-metoden (Very Low Frequency) har använts. SGU:s mätsystem för VLF registrerar både amplituden och fasen av det magnetiska fältet i tre ortogonala riktningar. Genom att registrera signal från två olika sändare samtidigt kan markens skenbara elektriska resistivitet beräknas med en metod framtagen av Becken och Pedersen (2003).

Visningstjänsten Biogeokemi, regional provtagning visar provtagningsplatser samt analysresultat för ett urval av grundämnen inom den regionala biogeokemiska undersökningen på Sveriges geologiska undersökning (SGU). Provtagningsplatserna visas indelade efter de analysmetoder som använts på proverna: Totalhalt XRF, Salpetersyralakning AAs och ICP-MS samt Kungsvattenlakning AAs och ICP-MS. Geokemisk kartering vid SGU bedrivs huvudsakligen i syfte att visa den naturliga förekomsten av huvudämnen och spårämnen i vattenväxter samt pH i vatten. Inom regional biogeokemisk kartering provtogs och analyserats bäckvattenväxter, som olika Carex-arter (rötter), Filipendula ulmaria (rötter) och Fontinalis antipyretica (hela växten). Växter samlades från mindre bäckar med en provtäthet av 1 prov per 7 km2. Bäckvattenväxter (rötter) och mossa anses vara provmedier som utan åtskiljning tar upp spårelement och därför avspeglar bäckvattenkemin. Bäckvattenväxter utsätts för både naturlig och antropogen påverkan. På grund av kemiska vittringsprocesser visar metallkoncentrationerna i bäckvatten på den kemiska sammansättningen i omgivande berggrund och jord. Utbytet av metaller mellan vatten och växtrötter är en långsam process som verkar inte påverkas av säsongsvariationer. Man kan uppskatta att biogeokemiska prov visar biotillgängliga metallkoncentrationer i akvatiska växter. Huvud- och spårelement i som analyseras i växtprov kommer ursprungligen från de levande rötterna och bladmossan, samt från minerogent material och järn-manganhydroxider som är associerade med växten. Andra geokemiska källor, till exempel humuspartiklar, anses ha mindre betydelse. Provresultaten visar hur spridningsmönster av olika grundämnen i vattendragen varierar inom landet. Variation beror på såväl det naturliga tillskottet från jordarter och berggrund som på tillskottet från olika föroreningskällor.

Primärkartans mark, vatten, vägar, byggnader och höjdkurvor

Badplatser, Båtklubbar, Grillplatser/Vindskydd, Kulturvandringar, Lekplatser, Lidingöloppet, Naturreservat, Offentliga skulpturer, Sevärdheter och kultur, och Spår och leder

RegSO - Regionala statistikområden är en rikstäckande indelning skapad av SCB som började gälla 1 juni 2020. En ny version publicerades 2025. RegSO delar in Sverige i 3 363 områden med en befolkning mellan 650 och 23 000 invånare. Indelningen följer läns- och kommungränserna som gällde vid publicering.

Grönområden i tätorter avgränsas geografiskt av SCB som ett led i produktionen av officiell statistik om grönytor och grönområden i tätorter. Datat som tillgängliggörs här är alltså primärt avsett för statistikproduktion. Ett grönområde definieras av SCB som ett område av sammanhängande grönytor som uppgår till minst 0,5 hektar och som är allmänt tillgängligt. Betesmark räknas till grönområden, men inte åkermark. Grönområden avgränsas geografiskt till inom tätort. Minsta redovisningsenhet är 0,5 hektar. Definitionen tar därmed inte hänsyn till huruvida områdena är utpekade som grönområden i kommunernas översikts- eller detaljplaner. Avgränsningen av grönområden baseras på satellitdata som sambearbetas med geografisk information och registerdata från Lantmäteriet. Data finns för två olika referenstidpunkter, 2010 och 2015. 2010-års data omfattar endast grönområden i de 37 största tätorterna enligt 2010-års tätortsavgränsning. 2015-års data omfattar grönområden i samtliga tätorter enligt 2015-års tätortsavgränsning.

Visningstjänst bestående av en WMS med information om fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar på land och i vatten.

Brandbränsleklassificering är en webbaserad karttjänst som främst ska ge underlag till kommunala räddningstjänsten och länsstyrelser. Det är i huvudsak skogsvegetationens brandbenägenhet som är klassificerad utgående från Nationella marktäckedata (NMD). Klassningen kan utgöra ett underlag för att få en riskuppfattning var större sammanhängande områden finns med mer eller mindre brandbenägen vegetation.

Myndigheten för civilt försvar har med hjälp av data från satelliter tagit fram en värmekartering över Sverige. Karteringen visar vilka maximala marktemperaturer som uppmätts under sommarmånaderna. Karttjänsten kan användas som stöd i kommunernas klimatanpassningsarbete.